”Kunskapen saknas hos konstruktörerna”
CAD-modellen är snygg i teorin men ogenomförbar i formverktyget. Känns det bekant? Polymervärlden har kikat närmare på de vanligaste designmissarna.
Bättre Design for Manufacturing (DFM) kan kapa ledtid och kostnad i en tid av pressade marginaler. Ändå är DFM ofta en flaskhals i verktygstillverkningen. När erfarna konstruktörer går i pension tar yngre förmågor vid – utan tillräcklig förståelse för krymp, flödesriktningar och ribbförhållanden.
– Design som görs blir många gånger onödigt komplex. Jag ser det här, särskilt i expansiva företag där många unga anställs, att CAD-modellerna blir sämre och sämre ritade, säger Jotte Lindqvist, vd på Formteknik Bredaryd.
Jotte Lindqvist
Bristen både på plastkunskap och verktygskunskap hos konstruktörerna är påtaglig, menar han.
– De vet vad ett verktyg är, men inte hur det fungerar eller vad som krävs för stabil produktion med minimal kassation.
Den bilden delas av Michael Rudmo, teknisk försäljning/projekt hos Formteknik Gislaved.
– Det mest tragiska man kan råka ut för är företag som äger en produkt och som anlitar ett bolag med uppdrag att ta fram design och konstruktion. Man har till och med tagit fram en prototyp och produktägaren är jättenöjd.
Sedan får vi ritningarna och ser att man över huvud taget inte har tänkt på att det här ska gå att formspruta.
Återkommande designmissar handlar ofta om släppvinklar i kombination med ytstryktur.
– Om du till exempel specificerar en yta med vdi 33 och ritar 1 grader släpp kommer du att få vita märken när du avformar den. För vdi 33 måste du ha 3 grader släpp. Det här är ett väldigt vanligt fel.
Michael Rudmo
Ett annat vanligt problem rör samspelet mellan godstjocklek och ribbor.
– Alldeles för ofta är ribban ritad för tjock i förhållande till utsidan vilket gör att du får sjunk i plastdetaljen. När det ska göras hål genom kärnan för att skapa jack och hak ritas även det ofta fel. Så vi som ska tillverka formverktyget får lägga rätt mycket tid på att sitta och göra i ordning CAD-modellen för att säkerställa stabil produktion, säger Jotte.
Michael bekräftar problematiken.
– Vi ser att den som designar inte kan konstruera plasttekniskt riktigt. Och det här gäller även designers och konstruktörer i stora, etablerade företag.
Hans främsta kritik riktar sig mot utbildare av exempelvis industridesigners.
– Hur ska du tänka när du designar en detalj som ska formsprutas i plast? Det här är ett jätteglapp i utbildningen. Många unga designers och konstruktörer förstår inte hur man ska utforma detaljen på optimalt sätt, och det här kostar oerhört mycket pengar alldeles i onödan.
För det som händer är att han och många av hans kollegor får sätta sig och göra ändringar. Något som skulle kunna avhjälpas med en tidig dialog mellan konstruktör och verktygsmakare.
– Jag har hållit på med det här i snart 40 år. Jag vet hur bra det kan fungera om du kopplar ihop designer, konstruktör, slutkund och verktygsmakare i ett tidigt skede.
Just den tidiga dialogen lyfts av båda som avgörande, men svår att få till i praktiken.
– Ofta ser vi direkt hur vi med små förändringar i CAD-modellen kan göra en riktigt bra lösning för verktyget. Vi kan förenkla, förbättra och förbilliga. Men inköpare är i regel bara ute efter att konkurrensutsätta oss verktygsmakare mot varandra och pressa priserna. Innan jag är vald som leverantör vill jag ju inte dela mina idéer, säger Jotte.
Vem bär det yttersta ansvaret för att den här dialogen kommer till stånd? Michael svarar:
– Produktägaren. Och det är en fråga om kostnadseffektivitet – för alla.
När dialogen väl fungerar gör den tydlig skillnad, konstaterar Jotte:
– Skickar du en CAD-modell till en verktygsmakare i Asien så får du ett verktyg tillbaka. Du får aldrig en motfråga. Jag tror att många verktygsmakare här i Sverige också tänker, ”har kunden ritat det så här så vill han ha det så”. Men vi vågar fråga – kan vi få ändra detta? Vi jobbar väldigt nära våra kunder.
Text: Gabriella Mellergårdh
Foto: Gabriella Mellergårdh (Jotte) och Formteknik Gislaved (Michael)
